Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 7

DYGDERNA

1803     ”Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta” (Fil 4:8). Dygd innebär en inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda. Den gör det möjligt för en person att inte enbart göra goda gärningar utan också att ge det bästa av sig själv. En dygdig person strävar med alla sina fysiska, psykiska och andliga krafter mot det goda. En sådan person söker det goda i konkreta handlingar. [1733; 1768]

Målet för ett dygdigt liv består i att bli lik Gud.[1]

I. Mänskliga dygder

1804     Mänskliga dygder är fasta hållningar, stabila inställningar, goda och väl utvecklade, beständiga egenskaper. De styr våra handlingar, lidelser och vårt uppträdande enligt förnuftet och tron. De har som verkan att en människa kan leva ett moraliskt gott liv utan större möda, med herradöme över sig själv och med glädje. En dygdig människa gör frivilligt det goda. [2500]

               Moraliska dygder uppnås på mänskligt sätt. De är både frukter och utsäde för moraliskt goda handlingar. De förbereder människans alla krafter för att ingå förening med Guds kärlek. [1827]

Kardinaldygderna

1805     Fyra dygder spelar en ledande roll, som gångjärnen (cardo på latin) i en dörr. Därför kallas de ”kardinaldygder”; alla andra dygder rättar sig efter dem. Dessa dygder är klokhet, rättfärdighet, själsstyrka och måttlighet. ”Älskar man det rätta? Dygderna är frukten av dess arbete, ty det rätta undervisar om måttlighet och klokhet, rättvisa och mod” (Vish 8:7). Dessa dygder lovprisas med andra namn på många ställen i Skriften.

1806     Klokhet är den dygd som sätter förnuftet i stånd att i varje situation uppfatta vårt sanna goda och att välja de rätta medlen för att uppnå det. ”Den kloke ger akt på sina steg” (Ords 14:15). ”Var då samlade och nyktra, så att ni kan be” (1 Pet 4:7). Klokheten är ”den rätta regeln för handlingen”, skriver Thomas av Aquino,[2] i Aristoteles efterföljd. Den får inte förväxlas med vare sig feghet eller rädsla, eller med opålitlighet eller falskhet. Den kallas auriga virtutum (dygdernas körsven): den leder de andra dygderna och ger dem deras regel och mått. Det är klokheten som omedelbart leder samvetsomdömet. En klok människa beslutar om och ordnar sina handlingar efter detta omdöme. Tack vare denna dygd använder vi oss av de moraliska principerna på de enskilda fallen utan att ta fel, och vi övervinner tvivel som kan ansätta oss när det gäller det goda som skall göras och det onda som skall undvikas. [1788; 1780]

1807     Rättfärdighet är den moraliska dygd som består i den beständiga och fasta viljan att ge åt Gud och nästan det som tillkommer dem. Rättfärdighet när det gäller Gud kallas ”religionens dygd”. När det gäller människor sätter den oss i stånd till att respektera de rättigheter som tillkommer var och en och att i de mänskliga relationerna upprätta den harmoni som främjar rättrådighet när det gäller personer och det allmänna bästa. En rättfärdig människa – som ofta framställs i Bibeln – utmärker sig genom att hon alltid tänker rätt och riktigt och uppför sig rätt och riktigt mot sin nästa. ”Du skall inte ha anseende till den ringes person, inte heller vara partisk för den mäktige. Du skall döma din nästa rätt” (3 Mos 19:15-16). ”Ni som är herrar och har slavar, låt dem få vad som är rätt och skäligt. Tänk på att ni också har en herre – i himlen” (Kol 4:1). [2095; 2401]

1808     Själsstyrka är den moraliska dygd som garanterar fasthet och ståndaktighet när det gäller att söka det goda. Den stärker beslutsamheten att stå emot frestelser och att övervinna hinder i det moraliska livet. Kraftens dygd ger förmåga att besegra rädslan, till och med rädslan för döden, att möta prövningar och förföljelser. Den sätter en människa i stånd till att gå så långt att hon avstår och offrar sitt liv för att försvara en rätt sak. ”Herren är min starkhet och min lovsång” (Ps 118:14). ”I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen” (Joh 16:33). [2848; 2473]

1809     Måttlighet är den moraliska dygd som minskar njutningarnas dragningskraft och åstadkommer jämvikt när det gäller att använda det skapade. Den säkrar viljans herravälde över instinkterna och håller begären inom anständighetens gränser. En måttfull människa styr sina sinnliga begär, bevarar en sund diskretion och ”låter sig inte överväldigas, så att hon följer sitt hjärtas lidelser”.[3] Måttlighet lovprisas ofta i Gamla testamentet: ”Låt dig inte förföras av dina lustar, undertryck dina begär” (Syr 18:30). I Nya testamentet kallas måttlighet ”anständighet” eller ”nykterhet”. Vi skall ”leva anständigt, rättrådigt och fromt i den tid som nu är” (Tit 2:12). [2341; 2517]

Att leva väl är inte något annat än att älska Gud av allt sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin varelse. Man ger honom alltid helgjuten kärlek (genom måttligheten); ingen olycka kan få en på fall (denna ståndaktighet åstadkoms genom kraften); man lyder endast honom (och detta är rättfärdighet) och är noga med att urskilja allt – av rädsla för att låta sig överraskas av list eller lögn (och detta är klokhet).[4]

Dygder och nåd

1810     Mänskliga dygder som uppnås genom fostran, avsiktliga handlingar och uthållighet som alltid får ny kraft genom ansträngning, renas och upphöjs av Guds nåd. Med Guds hjälp verkar de karaktärsbildande och ger en lugn säkerhet när det gäller att göra det goda. En dygdig människa är lycklig över att kunna göra det som dygden bjuder. [1266]

1811     Det är inte lätt för människan, som är skadad av synden, att hålla sig i moralisk jämvikt. Frälsningens gåva som vi får av Kristus ger oss nåd att hålla ut i sökandet efter dygden. Var och en av oss måste alltid be om denna nåd av ljus och kraft, använda sakramenten, samarbeta med den helige Ande, följa hans maningar att älska det goda och avhålla sig från det onda. [2015]

[2086-2094; 2656-2658]

II. De teologala dygderna

1812     De mänskliga dygderna har sina rötter i de teologala dygderna, som sätter människans naturliga förmåga i stånd till att få del av Guds natur,[5] ty de teologala dygderna har ett direkt förhållande till Gud. De sätter de kristna i stånd till att leva i relation till den heliga Treenigheten. De har den ende och trefaldige Guden som ursprung, motiv och objekt. [1266]

1813     De teologala dygderna bildar grunden för, besjälar och präglar den kristna människans handlande. De ingjuts av Gud i de troendes själar för att ge dem förmåga att handla som hans barn och att uppnå det eviga livet. De är underpanten på den helige Andes närvaro och handlande i människans naturliga utrustning. Det finns tre teologala dygder: tron, hoppet och kärleken. [2008]

Tron

[142-175]

1814     Tron är den teologala dygd, genom vilken vi tror på Gud och på allt vad han har sagt till oss och uppenbarat för oss och som den helige Ande lägger fram för oss för att vi skall tro det, därför att han är sanningen själv. Genom tron ”anförtror sig människan helt och hållet i frihet åt Gud”.[6] Därför försöker den troende lära känna och göra Guds vilja. ”Den rättfärdige skall leva genom tron” (Rom 1:17). Den levande tron ”får sitt uttryck i kärlek” (Gal 5:6). [506]

1815     Trons gåva förblir hos den som inte syndar mot den.[7] Men ”tron utan gärningar är död” (Jak 2:26): om tron är utan hopp och kärlek förenar den inte den troende helt och fullt med Kristus och gör honom inte till en levande lem i hans kropp.

1816     Kristi lärjunge skall inte bara bevara tron och leva av den, utan också bekänna den, med övertygelse vittna om den och sprida den: ”Alla skall vara beredda att bekänna Kristus inför människorna och följa honom på korsets väg under de förföljelser från vilka kyrkan aldrig förskonas”.[8] Att tjäna tron och att vittna om den är ett villkor för frälsningen: ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min Fader som är i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min Fader i himlen” (Matt 10:32-33). [2471]

Hoppet

1817     Hoppet är den teologala dygd genom vilken vi längtar efter himmelriket och det eviga livet – vår lycka och salighet. Genom hoppet förtröstar vi på Kristi löften och stöder oss därvid inte på våra egna krafter, utan på den helige Andes hjälp och nåd. ”Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast” (Heb 10:23). ”Genom Jesus Kristus, vår Frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga, och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv” (Tit 3:6-7). [1024]

1818     Hoppets dygd är ett svar på den längtan efter lycka som Gud har ingivit i varje människas hjärta. Den tar upp de förhoppningar som inspirerar människans handlingar; den renar dem för att rikta in dem på himmelriket; den är ett skydd mot modlöshet; den är ett stöd när krafterna sviktar; den vidgar hjärtat i väntan på den eviga saligheten. Den entusiasm som hoppet ger är ett skydd mot själviskheten och leder fram till kärlekens lycka. [27]

1819     Det kristna hoppet återupptar och fullbordar det utvalda folkets hopp som har sitt ursprung och sin förebild i Abrahams hopp, han som i Isak fylldes av Guds löften och renades av den prövning som utgjordes av offret.[9] ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk” (Rom 4:18). [146]

1820     Det kristna hoppet utvecklas redan i och med Jesu förkunnelse då han uttalade saligprisningarna. Saligprisningarna lyfter upp vårt hopp mot himlen såsom mot det nya utlovade landet; de visar vägen genom de prövningar som väntar Jesu lärjungar. Men genom Jesu Kristi förtjänster och hans lidande håller Gud kvar oss i ”hoppet som inte sviker” (Rom 5:5). Hoppet är ”själens ankare”, tryggt och säkert, och det ”når... dit Jesus öppnade vägen för oss” (Heb 6:19-20). Det är också ett vapen som skyddar oss i kampen för frälsning: ”vi skall iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm” (1 Thess 5:8). Det ger oss glädje mitt i prövningen: ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet” (Rom 12:12). Det tar sig uttryck och får sin näring i bönen, alldeles särskilt i ”Fader vår”, som är en sammanfattning av allt vad hoppet får oss att längta efter. [1716; 2772]

1821     Vi kan alltså hoppas på himlens härlighet som Gud har lovat dem som älskar honom[10] och gör hans vilja.[11] Alltid och överallt måste var och en hoppas på att med Guds nåd ”hålla ut till slutet”[12] och uppnå himlens glädje, som Guds eviga lön för de goda gärningar som utförts med Kristi nåd. I hopp ber kyrkan om ”att alla människor skall räddas” (1 Tim 2:4). Hon suckar efter att i himlens härlighet vara förenad med Kristus, sin brudgum: [2016; 1037]

Hoppas, o min själ, ja, hoppas. Du känner inte till dagen eller stunden. Vaka ihärdigt, allt går snabbt förbi, även om din otålighet gör det säkra tvivelaktigt och en mycket kort tid lång. Dröm om att ju mer du kämpar, ju mer du visar den kärlek som du bär fram till din Gud, desto mer skall du en dag glädjas med din Älskade, i en lycka och en överflödande glädje som aldrig kan ta slut.[13]

Kärleken

1822     Kärleken är den teologala dygd med vilken vi älskar Gud över allting för hans egen skull och vår nästa som oss själva för Guds kärleks skull. [1723]

1823     Jesus gör kärleken till det nya budet.[14] Då han älskar de sina ”intill slutet” (Joh 13:1) visar han Faderns kärlek som han tar emot. Då lärjungarna älskar varandra efterliknar de Jesu kärlek som de också tar emot inom sig. Därför säger Jesus: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek” (Joh 15:9). Och på samma sätt säger han: ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12). [1970]

1824     Kärleken är Andens frukt och lagens fullhet. Därför håller den Guds och hans Smordes bud. ”Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek” (Joh 15:9-10).[15] [735]

1825     Kristus dog för oss av kärlek medan vi ännu var ”fiender” (Rom 5:10). Herren begär av oss att älska så som han älskade – till och med att älska våra fiender,[16] att i den mest främmande människa se en nästa,[17] att älska barnen[18] och de fattiga som honom själv.[19] [604]

Aposteln Paulus har målat en ojämförlig tavla av kärleken: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds åt sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den” (1 Kor 13:4-7).

1826     ”Om jag saknar kärlek”, säger aposteln ytterligare, ”är jag ingenting...” Och när det gäller allt som är fördel, tjänst och rent av dygd... ”om jag saknar kärlek, har jag ingeting vunnit”.[20] Kärleken står över alla dygder. Den är den främsta av de teologala, gudsrelaterade, dygderna: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken(1 Kor 13:13).

1827     Utövandet av alla dygder är besjälat och inspirerat av kärleken. Den är ”det band som ger fullkomlighet” (Kol 3:14); den är dygdernas gestaltande form; den uttrycker dem och ordnar dem sinsemellan; den är källa och slutmål för hur man på kristet sätt övar dygd. Kärleken ger säkerhet åt och renar vår mänskliga förmåga att älska. Den lyfter upp den till den gudomliga kärlekens övernaturliga fullkomlighet. [815; 826]

1828     Att leva ett moraliskt liv som besjälas av kärleken ger den kristna människan Guds barns andliga frihet. Hon står inte inför Gud som en slav, i trälaktig fruktan, inte heller som en köpman på jakt efter vinst utan som ett barn som svarar på kärleken hos den som ”först älskade oss” (1 Joh 4:19): [1972]

Antingen vänder vi oss bort från det onda av fruktan för straff – och då uppför vi oss som slavar. Eller också följer vi den dragning som lönen utövar – och då liknar vi handelsmän. Eller också är det för det godas egen skull och för hans kärleks skull som befaller som vi lyder... och i så fall visar vi att vi har barnens inställning.[21]

1829     Kärleken har glädje, frid och barmhärtighet som frukt. Den kräver att man gör gott och tillrättavisar på ett broderligt sätt; den är välvilja; den kallar fram ömsesidighet, den förblir osjälvisk och frikostig; den är vänskap och gemenskap: [2540]

Fulländningen av alla våra gärningar är kärleken. Där är ändamålet; det är för att uppnå den som vi springer, det är fram emot den som vi löper; då vi en gång nått fram är det i den som vi finner vår vila.[22]

III. Den helige Andes gåvor och frukter

1830     Kristna människors moraliska liv understöds av den helige Andes gåvor. Dessa gåvor är de former för inre hållning som gör människan benägen att lyssna till den helige Andes maningar.

1831     Den helige Andes sju gåvor är vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, Gudsdyrkan och Gudsfruktan. De framträder i sin fullhet i Kristus, Davids Son.[23] De fullbordar och för till sin fulländning dygderna hos dem som tar emot Andens gåvor. De gör de troende benägna att beredvilligt lyda impulserna från Gud. [1266, 1299]

Må din goda Ande leda mig på jämn mark (Ps 143:10)

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.... Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar (Rom 8:14, 17).

1832     Andens frukter är de goda egenskaper som den helige Ande utformar i oss som försmak av den eviga härligheten. Kyrkans tradition räknar upp tolv sådana goda egenskaper: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, välvilja, mildhet, trofasthet, ödmjukhet, avhållsamhet och kyskhet” (Gal 5:22-23 vulg.). [736]

 
Sammanfattning


1833 Dygd är en inre hållning som innebär att man ständigt och beslutsamt vill göra det goda.
 
1834 Mänskliga dygder är de inre hållningar som förankras i förnuft och vilja och som reglerar våra handlingar, skapar ordning när det gäller våra lidelser och styr vårt uppförande i enlighet med förnuftet och tron. De kan ordnas allt efter sina relationer till de fyra kardinaldygderna: klokhet, rättfärdighet, kraft och måttlighet.
 
1835 Måttlighet sätter det praktiska förnuftet i stånd till att alltid och överallt urskilja vårt sanna väl och välja de rätta medlen för att uppnå det.
 
1836 Rättfärdighet innebär den ståndaktiga och fasta viljan att ge åt Gud och nästan det som tillkommer dem.
 
1837 Kraft ger visshet om fasthet och ståndaktighet i svårigheter, så att man kan söka det goda.
 
1838 Måttlighet minskar dragningskraften i de sinnliga njutningarna och åstadkommer jämvikt när det gäller att använda de skapade tingen.
 
1839 De moraliska dygderna växer till genom fostran, genom väl övervägda, avsiktliga handlingar och genom att hålla ut i mödan. Guds nåd renar och lyfter upp dem.
 
1840 De teologala (gudsrelaterade) dygderna sätter kristna människor i stånd till att leva i relation till den heliga Treenigheten. De har Gud som ursprung, motiv och objekt – Gud som man lär känna genom tron och som man hoppas på och älskar för hans egen skull.
 
1841 Det finns tre teologala dygder: tron, hoppet och kärleken.[24] De utformar och skänker liv åt alla moraliska dygder.
 
1842 Genom tron tror vi på Gud, och genom tron tror vi allt som han har uppenbarat för oss och som den heliga kyrkan lägger fram för oss att tro.
 
1843 Genom hoppet längtar vi efter det eviga livet och förväntar oss med fast förtröstan av Gud att få det och de nådegåvor som är nödvändiga för att uppnå det.
 
1844 Genom kärleken älskar vi Gud över allting och vår nästa som oss själva för Guds kärleks skull. Den är det ”band som ger fulkomlighet” (Kol 3:14) och ger gestalt och form åt alla dygder.
 
1845 Andens sju gåvor som den kristna människan får del av är vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, Gudsdyrkan och Gudsfruktan.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET
 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

FÖRSTA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA PERSONENS VÄRDIGHET

 Artikel 1               Människan – Guds avbild
 
Artikel 2               Vår kallelse till salighet

Artikel 3               Människans frihet

Artikel 4               Mänskliga handlingars moraliska kvalifikation

Artikel 5               Lidelsernas moraliska kvalitet

Artikel 6               Samvetet

Artikel 7               Dygderna

I.            Mänskliga dygder
II.           De teologala dygderna
III.          Den helige Andes gåvor och frukter
  
Artikel 8               Synden

ANDRA KAPITLET
DEN MÄNSKLIGA GEMENSKAPEN

TREDJE KAPITLET
GUDS FRÄLSNING: LAG OCH NÅD

 

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register