Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 8

ÅTTONDE BUDET

Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa (2 Mos 20:16).

Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hålla vad du har svurit inför Herren (Matt 5:33).

2464     Åttonde budet uttalar ett förbud mot att förvränga sanningen i förhållande till andra. Denna moraliska föreskrift har sin källa i det heliga folkets kallelse att vara ett vittne för sin Gud som är och vill sanningen. Kränkningar av sanningen i ord och gärning är ett uttryck för en vägran att engagera sig moraliskt på rätt sätt: sådana kränkningar innebär att man på ett djupgående sätt är otrogen mot Gud och därför undergräver själva basen för förbundet med honom.

I. Att leva i sanningen

2465     Gamla testamentet bekräftar: Gud är all sannings källa.[1] Hans lag är sanning.[2] ”Från släkte till släkte varar din trofasthet” (Ps 119:90).[3] Eftersom ”Gud är sann” (Rom 3:4) är medlemmarna i hans folk kallade att leva i sanningen.[4] [215]

2466     I Jesus Kristus har Guds sanning trätt fram helt och hållet. Han var fylld av nåd och sanning,[5] han är ”världens ljus” (Joh 8:12), han är sanningen.[6] Ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.[7] Jesu lärjunge förblir i hans ord för att lära känna sanningen som gör fri[8] och som helgar.[9] Att följa sanningen är att leva av ”sanningens Ande”[10] som Fadern sänder i hans namn[11] och som leder fram ”till hela sanningen” (Joh 16:13). Jesus lär sina lärjungar ovillkorlig kärlek till sanningen: ”Vad ni säger skall vara ja eller nej” (Matt 5:37). [2153]

2467     Människan dras på ett naturligt sätt till sanningen. Hon är skyldig att hålla den i ära och vittna om den: ”I kraft av sin värdighet är alla människor därför att de är personer... tvingade av sin egen natur och genom den förpliktelse som moralen ålägger dem skyldiga att söka sanningen, framför allt den sanning som gäller religionen. De är också skyldiga att ansluta sig till sanningen så snart de lär känna den och att låta hela sitt liv styras av sanningens krav”.[12] [2104]

2468     Sanning som rätt sätt att handla och rätt sätt att tala har benämningen sannfärdighet, uppriktighet eller öppenhjärtighet. Sanning eller sannfärdighet är den dygd som innebär att man visar sig vara sann i sina handlingar och att tala sanning när man yttrar sig, och att man avhåller sig från tvetydighet, bedräglighet och hyckleri. [1458]

2469     ”Människor skulle inte kunna leva tillsammans om de inte hade förtroende för varandra, det vill säga om de inte uppenbarade sanningen.”[13] Sanningens dygd ger just medmänniskan vad som tillkommer henne. Sannfärdigheten håller den rätta jämvikten mellan det som skall uttalas och det som skall hållas hemligt: den innebär hederlighet och diskretion. Det är ett rättvist och rimligt krav ”att en människa i hederns namn skall uppenbara sanningen för sin medmänniska”.[14] [1807]

2470     Kristi lärjunge säger ja till att ”leva i sanningen”, det vill säga leva ett liv som stämmer överens med Herrens förebild och innebär att man förblir i sanningen. ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen” (1 Joh 1:6).

II. ”Att vittna för sanningen”

2471     Inför Pilatus förklarar Kristus att han har ”kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen” (Joh 18:37). En kristen människa ”skäms inte för vittnesbördet om vår Herre” (2 Tim 1:8). I de situationer som kräver ett trosvittnesbörd måste en kristen människa bekänna tron utan tvetydighet, efter Paulus förebild när han stod inför sina domare. En kristen människa har ”alltid ett gott samvete inför Gud och människor” (Apg 24:16). [1816]

2472     Kristna människors plikt att delta i kyrkans liv driver dem att handla som vittnen för evangeliet och de förpliktelser som kommer från det. Detta vittnesbörd är förmedling av tron i ord och handling. Vittnesbördet är en handling som står i det rättas tjänst; den framställer sanningen eller låter den bli känd:[15] [863; 905; 1807]

Alla kristna, var de än lever, är skyldiga att genom det exempel som utgörs av deras liv och vittnesbördet av deras ord visa på... den nya människa som de har iklätt sig i dopet och på den helige Andes kraft som har givit dem kraft genom konfirmationen.[16]

2473     Martyriet är det högsta vittnesbörd som ges åt trons sanning. Det innebär ett vittnesbörd som går ända till döden. Martyren avlägger vittnesbörd om Kristus, som har dött och uppstått. Med honom är han förenad av kärleken. Martyren avlägger vittnesbörd om trons och kristendomens sanning. Han går i döden genom att handla i enlighet med den kraft han får. ”Låt mig bli djurens föda. Det är genom dem som jag får komma till Gud.”[17] [852; 1808; 1258]

2474     Kyrkan har med största omsorg samlat minnen av dem som gått till det yttersta för att vittna om sanningen. Det är martyrakterna som det här är fråga om. De utgör sanningens arkivhandlingar, skrivna med blod:

Inte någonting av denna världens lockelser eller det som tillhör denna tidsålders riken är något för mig. Det är bättre för mig att dö för (att förena mig med) Kristus Jesus än att härska över jordens yttersta ändar. Honom söker jag som dog för oss; honom vill jag finna, som uppstod för oss. Min förlossning närmar sig...[18] [1011]

Jag välsignar dig för att du har ansett mig värdig denna dag och denna stund, värdig att räknas bland dina martyrer.... Du har hållit ditt löfte, du trofaste och sanne Gud. För denna nåd och för allting lovar jag dig, välsignar jag dig, förhärligar jag dig genom den evige och himmelske Översteprästen, Jesus Kristus, ditt älskade Barn. Genom honom, som är med dig och den helige Ande, tillkommer dig ära, nu och i de tidsåldrar som kommer. Amen.[19]

III. Kränkningar av sanningen

2475     Kristi lärjungar har klätt sig i ”den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och helighet som hör sanningen till (Ef 4:25), de skall ”lägga bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal” (1 Pet 2:1).

2476     Falskt vittnesbörd och mened. När något som strider mot sanningen yttras offentligt är detta särskilt allvarligt. Om ett sådant yttrande fälls inför domstol blir det ett falskt vittnesbörd.[20] Om det yttras under ed, rör det sig om mened. Detta handlingssätt bidrar till att kanske fälla en oskyldig eller att frikänna en skyldig eller att göra den påföljd som den anklagade ådrar sig värre.[21] Det ifrågasätter på ett allvarligt sätt rättsskipningen och möjligheten för domarna att fälla en rättvis dom. [2152]

2477     Respekten för människors goda namn och rykte förbjuder varje inställning och varje ord som skulle kunna tillfoga dem orättmätig skada.[22] Man gör sig skyldig till

förmätet omdöme då man – även om man inte yppar det – utan tillräcklig grund antar att det finns ett moraliskt fel hos en annan människa;
skvaller om man i påståenden utan objektivt hållbar grund för andra människor som inte känner till nästans fel och brister avslöjar sådana fel och brister;[23]
förtal om man med påståenden som strider mot sanningen skadar andras goda namn och rykte och ger upphov till felaktiga omdömen om honom.

2478     För att undvika ett förmätet omdöme skall alla vara noga med att i så fördelaktig mening som möjligt tolka sin nästas tankar, ord och gärningar:

Varje god kristen skall vara mera beredd att acceptera sin nästas utsaga än att förkasta den. Om man inte kan acceptera den skall man fråga honom hur han uppfattar den; och om han uppfattar den fel, så skall man rätta honom på ett kärleksfullt sätt; och om detta inte räcker, skall man söka efter alla lämpliga medel för att han skall uppfatta den riktigt och på så sätt komma ur sitt trångmål.[24]

2479     Skvaller och förtal förstör nästans goda namn och rykte. Men ett gott namn är samhällets vittnesbörd om den mänskliga värdigheten, och varje människa har en naturlig rätt till sitt goda namn, sitt goda rykte och till respekt. Så skadar skvaller och förtal rättvisan och kärleken. [1753]

2480     Varje ord eller inställning måste fördömas som tar sig uttryck i smicker, inställsamhet och medlöperi och uppmuntrar och stärker en annan människa i det onda hon gör eller i hennes alldeles felaktiga uppförande. Inställsamhet är en svår synd om den åstadkommer att någon blir medskyldig i laster eller svåra synder. Önskan att stå till tjänst eller vänskap rättfärdigar inte ett tvetydigt språk. Smicker är en mindre svår synd om den bara syftar till att vara angenäm, undgå något ont, täcka ett behov eller uppnå godtagbara fördelar.

2481     Skryt eller uppblåsthet innebär en synd mot sanningen. Det gäller också ironi som syftar till att förnedra någon genom att illvilligt karikera vissa drag i hans uppträdande.

2482     ”Lögn innebär att man kommer med ett felaktigt påstående i avsikt att bedra.”[25] Herren förkastar lögnen som ett djävulens verk: ”Ni har djävulen till fader... och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom. När han ljuger, talar han med egna ord, ty han är en lögnare och en lögnens fader” (Joh 8:44). [392]

2483     Lögn är det som mest direkt strider mot sanningen. Att ljuga är att handla emot sanningen för att vilseleda någon. Lögnen sårar människans förhållande till sanningen och till nästan, lögnen står i motsättning till människans och hennes ords grundläggande relation till Herren.

2484     Lögnens svårighetsgrad måste beräknas efter beskaffenheten i den sanning som den vanställer, efter omständigheterna, avsikterna i den som gör sig skyldig till den och de nackdelar som dess offer utsätts för. Om en lögn i och för sig inte är en svår synd, kan den bli en dödssynd när den allvarligt skadar rättvisan och kärleken. [1750]

2485     Lögn måste fördömas i enlighet med sin natur. Den innebär att ordet vanhelgas som har som uppgift att meddela andra den sanning man har fått kunskap om. Det avsiktliga syftet att vilseleda sin nästa med påståenden som strider mot sanningen åstadkommer en brist när det gäller rättvisan och kärleken. Skulden är större när avsikten att bedra riskerar att få ödesdigra följder för dem som kommit bort från det som är sant. [1756]

2486     Eftersom lögn är en kränkning av sanningens dygd är den verklig kränkning av en annan människa. Den angriper henne när det gäller hennes förmåga att förvärva insikt, något som är ett villkor för varje omdöme och varje beslut. Den innehåller som i ett frö splittring mellan andarna och allt ont som förorsakas av denna. Lögn är förödande för varje samhälle; den undergräver förtroendet mellan människor och sliter sönder hela nätet av sociala relationer. [1607]

2487     Varje fel som begås när det gäller rättvisa och sanning ger upphov till plikt till gottgörelse, även om felets upphovsman har fått förlåtelse. När det är omöjligt att offentligt gottgöra ett fel, måste det ske i hemlighet. Om den som har lidit skada inte direkt kan ersättas för denna skada, måste man ge honom en moralisk ersättning, i kärlekens namn. Denna plikt till gottgörelse har lika väl att göra med de fel som har begåtts när det gäller en annan människas goda namn och rykte. Denna gottgörelse, av moralisk och ibland materiell art, bör beräknas efter storleken i den skada som den har givit upphov till. Den är en samvetsplikt. [1459; 2412]

IV. Respekt för sanningen

2488     Rätten att få del av sanningen är inte utan villkor. Varje människa skall utforma sitt liv enligt evangeliets bud om den broderliga kärleken. Den kräver i den konkreta situationen att man överväger om det är lämpligt eller olämpligt att avslöja sanningen för den som begär att få ta del av den. [1740]

2489     Kärleken och respekten till sanningen skall avgöra svaret på varje begäran om upplysning eller kommunikation. Andra människors väl och säkerhet, respekten för privatlivet och det gemensamma bästa är tillräckliga skäl för att förtiga det som inte skall bli känt eller för att använda ett diskret språk. Skyldighet att undvika skandal eller förförelse anbefaller ofta strikt diskretion. Ingen är skyldig att avslöja sanningen för den som inte har rätt att känna till den.[26] [2284]

2490     Den tystnadsplikt som gäller för försoningens sakrament (bikthemligheten) är helig och kan inte under någon som helst förevändning brytas. ”Den sakramentala tystnadsplikten är okränkbar; därför är det absolut förbjudet för biktfadern, vad det än må röra sig om och vilka skäl som än förespeglas, att avslöja någon som biktar sig – varken med ord eller på något annat sätt.”[27] [1467]

2491     Yrkeshemligheter – som innehas av exempelvis politiker, militärer, läkare och jurister – eller förtroenden som ges under tystnadslöfte skall bevaras, utom i de undantagsfall där upprätthållandet av hemligheten skulle orsaka allvarlig skada för den som anförtror hemligheten åt någon, för den som tar emot upplysningarna eller för tredje person och där spridandet av sanningen är den enda möjligheten att undvika sådana skadeverkningar. Även om privata upplysningar som kan vara till nackdel för andra inte har givits under tystnadslöfte skall de inte offentliggöras utan allvarliga skäl som står i proportion till avslöjandet.

2492     Varje människa skall visa rimlig diskretion när det gäller andra människors privatliv. De som är ansvariga för nyhetsförmedlingen skall hålla den rätta balansen mellan det gemensamma bästas krav och respekten för enskilda rättigheter. Jakten på upplysningar om privatlivet när det gäller politiskt eller offentligt engagerade personer måste fördömas i den mån den innebär ett angrepp på deras intimsfär och frihet. [2522]

V. Bruket av massmedia

2493     I det moderna samhället har massmedia en mycket viktig roll för information, kulturutveckling och fostran. Denna roll blir allt större på grund av de tekniska framstegen, omfattningen och variationen på de nyheter som sprids och det inflytande som utövas på den allmänna opinionen.

2494     Massmediernas upplysningsverksamhet står i det gemensamma bästas tjänst.[28] Samhället har rätt till information som har sin grund i sanning, frihet, rättvisa och solidaritet. [1906]

Ett gott bruk av denna rätt kräver att nyhetsförmedlingen när det gäller dess objekt alltid är sanningsenlig och – med respekt för rättvisans och kärlekens krav – fullständig. När det gäller sättet att förmedla kunskap skall den vara hederlig och anständig. Detta innebär att man när det gäller förvärv och spridning av nyheter absolut måste hålla sig till de moraliska lagarna, människans rättigheter och hennes värdighet.[29]

2495     Det är nödvändigt att alla samhällsmedlemmar på detta område fullgör vad rättvisa och kärlek kräver. De skall använda massmedia för att bidra till sund opionsbildning och opinionsspridning.[30] Solidariteten framträder som en följd av sann och riktig nyhetsförmedling och fri idéspridning, som gynnar kunskapen om och respekten för andra människor. [906]

2496     Sociala kommunikationsmedel (framför allt massmedia) kan framkalla en viss passivitet hos dem som använder dem. De kan göra dessa till föga vaksamma konsumenter av budskap eller skådespel. Användarna skall ålägga sig måttfullhet och disciplin gentemot massmedia. De måste vara villiga att bilda ett upplyst och rätt samvete för att lättare stå emot mindre gott inflytande. [2525]

2497     Just med tanke på sitt yrke är de som har ansvarig ställning inom pressen skyldiga att när det gäller nyhetsförmedling tjäna sanningen och inte kränka kärleken. De skall bemöda sig om att med lika stor omsorg respektera fakta såsom de är och gränserna för det kritiska omdömet när det gäller personer. De måste undvika att falla för frestelsen att ägna sig åt förtal.

2498     ”Särskilda skyldigheter är ålagda samhällets myndigheter på grund av det gemensamma bästa. Myndigheterna skall försvara och beskydda den sanna och rätta informationsfriheten.”[31] Genom att stifta lagar och övervaka hur dessa genomförs skall samhällets myndigheter försäkra sig om att missbruk av massmedia inte ”förorsakar allvarliga skador på den offentliga moralen och samhällets framsteg”.[32] De skall bestraffa kränkningar av de rättigheter som varje människa har när det gäller hennes goda rykte och privatlivets avskildhet. De skall i rätt tid och på ett hederligt sätt ge upplysningar om det som gäller det allmänna bästa eller är ett svar på befolkningens välgrundade oro. Det finns inte något som kan rättfärdiga att man tar till felaktiga informationer för att manipulera den allmänna opinionen genom massmedia. Sådana ingripanden som myndigheterna kan göra får inte angripa individers eller gruppers frihet. [2237; 2286]

2499     Etiskt förkastliga är de missförhållanden i de totalitära stater som systematiskt förfalskar sanningen, genom massmedia utövar politiskt herravälde över opinionen, ”manipulerar” de anklagade och vittnena i skådeprocesser och inbillar sig att de kan trygga sitt tyranni genom att strypa och undertrycka allt som de anser för ”åsiktsbrott”. [1903]

VI. Sanning, skönhet och sakral konst

2500     Att göra gott är förenat med gåvan av andlig glädje och moralisk skönhet. På samma sätt omfattar sanningen den andliga skönhetens glädje och glans. Sanningen är i sig själv vacker. Sanningen i ordet, som är det förnuftiga uttrycket för den skapade och oskapade verkligheten, är nödvändig för människan som är försedd med förnuft, men sanningen kan också finna andra, kompletterande, mänskliga uttrycksformer, framför allt när det gäller att uttala vad som egentligen inte kan sägas med ord, människohjärtats djup, själens suckan, Guds mysterium. Innan Gud uppenbarar sig för människan med sanningens ord visar han sig för henne genom skapelsens universella språk, ty skapelsen är ett verk av hans Ord och hans vishet: världsalltets ordning och harmoni – som både barnet och vetenskapsmannen upptäcker – låter ”storheten och skönheten framkalla bilden av dess Skapare [och får honom att] träda fram för tanken” (Vish 13:5), ”all skönhets upphov har ju skapat dem” (Vish 13:3). [1804; 341; 2129]

Visheten är ett utflöde från Guds makt, hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet. Därför kan ingenting orent komma henne nära. Hon är ett återsken av det eviga ljuset, en klar spegling av Guds verksamhet och en avbild av hans godhet (Vish 7:25-26). Visheten är härligare än solen och förmer än alla stjärnbilder. Hennes strålkraft visar sig överträffa ljusets, ty ljuset avlöses av natten, men visheten kan inget ont få makt över (Vish 7:29-30). Hon blev mig kär (Vish 8:2).

2501     Människan, ”skapad till Guds avbild” (1 Mos 1:26), uttrycker också sanningen i sin förbindelse med Gud, Skaparen, genom skönheten i sina konstnärliga verk. Konsten är en speciellt mänsklig uttrycksform; bortom sökandet efter livets nödtorft som är gemensamt för alla levande varelser är konsten något som ges som en oförskylld gåva och strömmar fram ur människans inre rikedom. Konsten, som uppstår ur en begåvning som Gud har skänkt, och ur människans egen ansträngning, är ett slags praktisk visdom, som förenar kunskap med hantverksskicklighet[33] för att ge uttryck åt en sann verklighet på ett språk som är tillgängligt för syn eller hörsel. Så innebär konsten en viss likhet med Guds handlande i det skapade, i den mån som den låter sig inspireras av sanningen och kärleken till det som finns. Konsten har inte mer än någon annan mänsklig aktivitet sitt absoluta mål i sig själv, utan styrs och förädlas av människans yttersta mål.[34] [339]

2502     Sakral konst är sann och skön då den genom sin utformning överensstämmer med sin särskilda kallelse: att i tro och tillbedjan uttrycka och förhärliga Guds transcendenta mysterium, den överväldigande, osynliga skönheten i sanningen och kärleken, som har trätt fram i Kristus, ”utstrålningen av Guds härlighet och avbilden av hans väsen” (Heb 1:3), i vilken ”hela den gudomliga fullheten har förkroppsligats och tagit sin boning” (Kol 2:9), den andliga skönhet som återspeglas i den saliga Jungfrun, Guds Moder, änglarna och helgonen. Verklig sakral konst leder människor fram till tillbedjan, bön och kärlek till Gud, Skaparen och Frälsaren, den Helige som ger helighet. [1156-1162]

2503     Därför skall biskoparna i egen person eller genom att delegera andra se till att sakral konst – både gammal och ny, i alla dess former – främjas och med samma religiöst motiverade omsorg se till att allt som inte är i överensstämmelse med trons sanning och den äkta skönheten i den sakrala[35] konsten hålls borta från liturgin och kultbyggnaderna.

 
Sammanfattning


2504 ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa” (2 Mos 20:16). Kristi lärjungar har ”klätt sig i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till” (Ef 4:24).
 
2505 Sanning eller sannfärdighet är den dygd som består i att visa sig sann i sina handlingar och att tala sanning i sina ord och avhålla sig från tvetydighet, förställning och hyckleri.
 
2506 En kristen människa skall inte ”skämmas för vittnesbördet om vår Herre” (2 Tim 1:8), i gärning och i ord. Martyriet är det högsta vittnesbördet som avges för trons sanning.
 
2507 Respekten för människors goda namn och rykte förbjuder varje form för inställning och ord som ger upphov till skvaller och förtal.
 
2508 Lögn innebär att säga något felaktigt med avsikt att bedra sin medmänniska som har rätt till sanningen.
 
2509 En synd som har begåtts mot sanningens krav kräver gottgörelse.
 
2510 Den gyllene regeln hjälper oss att i konkreta situationer avgöra om det är lämpligt att avslöja sanningen för den som vill veta den.
 
2511 ”Den sakramentala tystnadsplikten, bikthemligheten, är okränkbar.”[36] Yrkeshemligheter skall bevaras. Förtrolig kunskap som kan vara till nackdel för andra skall inte bli allmänt bekant.
 
2512 Samhället har rätt till information som har sin grund i sanning, frihet och rättvisa. Det är lämpligt att ålägga sig måttfullhet och disciplin när det gäller bruket av sociala kommunikationsmedel.
 
2513 De sköna konsterna och framför allt den sakrala konsten är ”till sin natur inriktade mot Guds oändliga skönhet, som på något sätt skall komma till uttryck i verk som har skapats av människor. Ju mindre de sätter sig något annat mål före än att genom sina verk bidra till att människornas sinnen vänds mot Gud i helig vördnad, desto mer helgas de åt Gud och desto mer är de ägnade att främja hans ära”.[37]
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET
 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS

FÖRSTA AVDELNINGEN
MÄNNISKANS KALLELSE: LIVET I ANDEN

ANDRA AVDELNINGEN
DE TIO BUDORDEN

FÖRSTA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA HERREN, DIN GUD,
AV ALLT DITT HJÄRTA,
AV ALL DIN SJÄL OCH MED HELA DITT FÖRSTÅND”

ANDRA KAPITLET
”DU SKALL ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV”

Artikel 4               Fjärde budet

Artikel 5               Femte budet

Artikel 6               Sjätte budet

Artikel 7               Sjunde budet

Artikel 8               Åttonde budet

I.            Att leva i sanningen
II.           ”Att vittna för sanningen”
III.          Kränkningar av sanningen
IV.         Respekt för sanningen
V.           Bruket av massmedia
VI.         Sanning, skönhet och sakral konst

Artikel 9               Nionde budet

Artikel 10             Tionde budet
 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

Register