Hem

<<  Navigera  >>

Artikel 3

VÄGVISARE TILL BÖN

En sky av vittnen

2683     De vittnen som har gått före oss in i Guds rike[1] och särskilt dem som kyrkan erkänner som ”helgon”, är delaktiga av bönens levande tradition genom sitt förebildliga liv, sina efterlämnade skrifter och sin bön i dag. De skådar Gud, lovprisar honom och upphör inte att bära omsorg om dem som är kvar på jorden. När de gick in i sin Mästares ”glädje”, blev de ”anförtrodda mycket”.[2] Genom sina förböner utför de sin största uppgift i Guds plan. Vi kan och bör be om deras förbön för oss och hela världen. [956]

2684     I de heligas gemenskap har det under historiens gång utvecklats olika andliga skolor (spiritualiteter). En personlig nådegåva hos någon som har vittnat om Guds kärlek till människan har kunnat ges vidare, som t.ex. Elias ”anda” till Elisa[3] och till Johannes Döparen[4] för att lärjungarna skulle bli delaktiga av denna anda.[5] En andlig profil, ”spiritualitet”, växer fram ur olika liturgiska och teologiska strömningar och bär vittnesbörd om trons inkulturation i en mänsklig omgivning och dess historia. De olika kristna spiritualiteterna har del i bönens levande tradition och är oumbärliga vägvisare för de kristna. Den rika mångfalden av andliga skolor återspeglar den helige Andes rena och enastående ljus. [917; 919; 1202]

”Anden är sannerligen de heligas ort och helgonet är för den helige Ande en lämplig ort, ty ett helgon låter Gud bo i sig och kallas Andens tempel.”[6]

Bönens tjänare

2685     Den kristna familjen är den första plats där man kan fostra till bön. Familjen är grundad på äktenskapets sakrament och är den ”huskyrka”, där Guds barn lär sig att be ”som kyrka” och att vara uthålliga i bön. Den dagliga bönen i familjen är särskilt för de mindre barnen det första vittnesbördet om kyrkans levande minne som den helige Ande tålmodigt väcker till liv. [1657]

2686     Även de vigda ämbetsbärarna är ansvariga för att deras bröder och systrar i Kristus fostras till bön. Som den gode Herdens tjänare har de blivit vigda för att leda Guds folk till bönens levande källor: Guds Ord, liturgin, det gudshängivna livet och Guds ”i dag” i konkreta situationer.[7] [1547]

2687     Många ordensmän och ordenskvinnor har ägnat hela sitt liv åt bön. Sedan ökenfädernas tid har eremiter, munkar och nunnor ägnat sin tid åt att lovprisa Gud och att be för hans folk. Utan bön kan ordenslivet varken bestå eller utbredas. Den är en av de levande källorna för kontemplation och andligt liv i kyrkan. [916]

2688     Trosundervisning av barn, ungdomar och vuxna syftar till att Guds Ord blir föremål för meditation i den personliga bönen, aktualiseras i den liturgiska bönen och personligen tillägnas, för att det skall bära frukt i ett nytt liv. Undervisningen kan även tjäna till att bedöma och utveckla folklig fromhet.[8] Det är ett oersättligt stöd för bönelivet att kunna de viktigaste bönerna utantill, men det är viktigt att lära sig att uppfatta och tränga in i meningen med dessa böner.[9] [1674]

2689     Bönegrupper eller ”böneskolor” är i dag ett av tecknen på och en av drivkrafterna till förnyelsen av bön i kyrkan, under förutsättning att de inspireras av den kristna bönens sanna källor. Omsorgen om gemenskapen är ett tecken på sann kyrklig bön.

2690     Den helige Ande ger åt vissa kristna vishetens, trons och urskiljningsförmågans gåva med tanke på det gemensamma goda, som bönen utgör (andlig ledning). Kvinnor och män som har fått denna gåva utför en värdefull uppgift för bön såsom levande tradition:

Därför måste den själ som strävar efter fullkomlighet enligt Johannes av Korsets råd ”noga beakta i vilka händer den anförtror sig, ty lärjungen blir som mästaren, och sonen blir som fadern”. Och ytterligare: ”Den andlige ledaren skall inte bara vara kunnig och klok, utan även ha erfarenhet.... Om den andlige ledaren saknar erfarenhet av det andliga livet, kan han inte leda själarna dit Gud kallar dem, och han kan inte förstå dem.”[10]

Lämpliga böneställen

2691     Kyrkan är Guds hus och den särskilda platsen för församlingens liturgiska bön. Kyrkan är även den bästa platsen för att tillbe Kristus, verkligt närvarande i altarets heliga sakrament. För äkta bön är det inte likgiltigt att välja lämplig plats: [1181, 2179; 1397]

För personlig bön kan denna plats vara en ”bönehörna” med den heliga Skrift och några ikoner, där man kan vara i det fördolda inför vår Fader.[11] I en kristen familj främjar ett sådant böneställe den gemensamma bönen.
Ordensgemenskaper är kallade att främja de kristnas deltagande i tidegärden och att erbjuda den ensamhet som är nödvändig för djup personlig bön.[12] [1175]
Vallfärder påminner oss om vår jordiska vandring på väg till himlen. De gagnar sedan gammalt en förnyelse av bönen. Helgedomar är för de pilgrimer som söker levande källor särskilt lämpliga ställen där man ”som kyrka” kan erfara kristna böneformer. [1674]

 
Sammanfattning


2692 Kyrkan på vandring är i sin bön förenad med helgonens bön, vars förbön hon ber om.
 
2693 De olika kristna andliga skolorna är del av bönens levande tradition och är värdefulla vägvisare i det andliga livet.
 
2694 Den kristna familjen är det första stället där man lär sig att be.
 
2695 De vigda ämbetsbärarna, ordenslivet, trosundervisningen, bönegrupper och ”andlig ledning” är i kyrkan till hjälp för dem som ber.
 
2696 Lämpliga ställen för bön är en egen eller familjens bönehörna, kloster, vallfärdsorter och särskilt kyrkan som är platsen för församlingens liturgiska bön och den lämpligaste platsen för eukaristisk tillbedjan.
 

<<    >>

Navigation

FÖRTEXTER

FÖRSTA DELEN
TROSBEKÄNNELSEN

ANDRA DELEN
FIRANDET AV DET KRISTNA MYSTERIET
 

TREDJE DELEN
LIVET I KRISTUS
 

FJÄRDE DELEN
DEN KRISTNA BÖNEN

FÖRSTA AVDELNINGEN
BÖNEN I DET KRISTNA LIVET

FÖRSTA KAPITLET
BÖNENS UPPENBARELSE

ANDRA KAPITLET
BÖNENS TRADITION

Artikel 1               Vid bönens källor

Artikel 2               Bönens väg


Artikel 3               Vägvisare till bön

TREDJE KAPITLET
BÖNELIVET

 

ANDRA AVDELNINGEN
HERRENS BÖN: ”FADER VÅR”



Register